krama en musiker

…ja, det kan de behöva!!
Inte nog med den hemska nedladdningen, jag tänker också på sådant som trubadurstryk och annat som antyder att musikerkollektivets aktier just nu inte står särskilt högt i kurs (å andra sidan: vilka aktier gör det?)

Kanske är det så att många decibelskadade rockfans tycker att det gått för långt? De kanske är på väg att tröttna på att betala dyrt, bli fösta runt som boskap, behandlas som mindre vetande av halvgudarna de beundrar och vara offer för en oändlig räcka merchandise? När den stiliga svindyra T-shirten tvättats en gång, visar den med all önskvärd tydlighet vad rockcirkusen handlar om: att tjäna pengar. Punkt. Eventuella budskap om något annat är ren marknadsföring. Och ibland är nog i sanningens namn kvalitetsaspekten T-shirtmässig rakt igenom (alltså även musikmässigt). Alltför många reunions av allt för många f d popstjärnor som vill värma upp poolen (hur ska de annars ha råd?) har nog dessvärre lett till att musikerkollektivets krädd som helhet befinner sig i fritt fall.

Nå. Jag ska inte moralisera. Moral är för folk som inte kan lyssna på musik. Och jag älskar musik!

Enligt min mening finns dock mycket som utger sig för att vara musik som inte är det. Kanske är musik den mest missförstådda konstarten av alla. Jag menar: bara toner (eller decibelstyrka) gör ingen musik.

Den 28:e maj är det den andra internationella krama-en-musikerdagen. Detta har annonserats på FB. För er som inte har FB – och ni som har det (men där blir posten för lång) – vill jag här offentligt deklarera vilka musiker jag tänker krama. Jag uppmanar alla som är musiker att titta på listan!! För det är ju inte säkert att bara för att jag vill krama dem, vill de vill bli kramade av mig. Hör alltså av er, ni som känner er träffade, och tala om var ni befinner er den 28:e maj. Alternativt skicka ett ”thankyou but no thankyou”:

1. David Bowie (varför gjorde jag det inte redan 1978 när jag hade chansen?) Please David, let me know!

2. Maria Callas (tyvärr död, men jag älskar henne, vill kramas!)

3. Nina Hagen. För alltid, om och om igen.

4. Vladimir Horowitz (tyvärr också död, men för hans geniala tolkningars skull)

5. Thomas Quasthoff. Den störste lilla mannen som finns. Liebe!!

6. Jerry Roll Morton. Mest för att han själv tyckte att han var den bäste pianisten i världen. Men lyssna på hur han spelar! Mannen är galen!!!

OK. Vi får lämna Hall of Fame här. Jag återkommer i nästa post med en mer världstillvänd lista med folk som faktiskt finns i någonsånär närhet och som det skulle kunna vara en realistisk idé att krama.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s