idag dog den svenska modellen

Den svenska modellen är hyllad från vänster till höger. Inte ens Moderaterna är emot kollektivavtal, och det på goda grunder. Sveriges välstånd under decennier har byggt på två hörnstenar: Fred på arbetsmarknaden och billig energi.

Energifrågan kan vi lämna därhän så länge. Idag dog den svenska modellen, även om en representant för LO-tidningen hävdade annorlunda i Studio Ett.

Grejen med Den svenska modellen var att arbetsmarknadens parter (alltså arbetsgivare och arbetstagare) kom överens om löner och andra villkor. Sverige har, till skillnad från många andra länder i EU, inte några lagstadgade minimilöner. Det finns en utmärkt arbetsmiljölag och andra ramlagar, men vad som konkret står i ditt anställningsavtal och vad som gäller på din arbetsplats avgörs mellan facket och arbetsgivaren. Förhandlingarna i sin tur omges av regler, som tas fram i centrala överenskommelser mellan arbetsgivarnas centralorganisation och fackets. Studio Ett gjorde med anledning av detta en rundringning till företag. Inget av dessa verkade ens veta vad det var för förhandling som brutit samman.

Det säger ju en hel del. Ingen bryr sig, och bland dem som gör det kanske inte så många är överraskade. Den svenska modellen, född på Grand Hotel i Saltsjöbaden i och med samarbetsavtalet mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen den 20:e december 1938, markerade slutet på en lång period av strejker och oro på arbetsmarknaden. En fred som i stort sett rått sedan dess. En era av samförstånd inleddes. Den är över nu. Dödsdag: den 11:e mars 2009, på förmiddagen. Det är bra, tycker Hans Iwan Bratt. En verkigt hyfsad livslängd för en politisk överenskommelse, får man väl ändå säga.

Under min livstid har mycket hänt. När jag var liten var facket aggressivt, löntagarfonderna var på tapeten och staten började lägga sig i förhållandena på arbetsmarknaden. Under 80-talet började pendeln slå tillbaka. Lönetrappan avskaffades och direktörer demonstrerade (för första gången i världshistorien?). SAF inledde annonskampanjen ”Satsa på dig själv”. Att tjäna pengar låg i tidens yuppie-anda, att vara med i facket gjorde det inte.

Så har det i stort sett fortsatt sedan dess. Många uppfattar idag facket som ännu en makthavare. Allt färre är med i facket. Och det går ju faktiskt inte att hålla liv i en förhandlingsmodell som i praktiken endast har en part. Som jag tidigare skrivit i flera sammanhang, har verkligheten sprungit förbi fackföreningsrörelsen. Många tåg har gått. Facket gör mycket som är bra, men missar att nå ut med vad de faktiskt uträttar. De ungdomar jag känner har ingen aning om vad ett kollektivavtal är. De tycks tro att det finns någon slags lag eller myndighet som tar till vara deras rättigheter på arbetsmarknaden.

Inte för att facket alltid gör det. I decennier har man fokuserat på de redan frälsta, de som lyfter fast månadslön och är med i facket av gammal vana. I mitt eget förbund är nu medelåldern skrämmande hög. Många av mina jämnåriga har lämnat facket, eftersom de upplever att facket inte ger något för pengarna. En gång var det självklart att gå med i facket. Idag framstår det som radikalt, provocerande eller åtminstone onödigt.

Bevis för detta fick jag när jag troget besökte möte i min fackklubb idag. Jag brukar försöka dyka upp på möten, åtminstone ibland. Det har jag gjort under de drygt tjugo år jag varit med i fackförbundet ifråga. Följaktligen finns där en del bekanta ansikten. Ingen hälsar, ingen säger ”vad kul att du kommer”. Det enda de var intresserade av var att närvaron noterades. När jag erbjöd mig att medverka i valberedningen eftersom det inte fanns någon annan som gjorde det och det var en kritisk punkt på dagordningen, var det ingen som tackade mig eller ens ville ha mitt telefonnummer efteråt. Det ska bli jätteintressant att se hur den valberedningen ska gå till.

Mest skrämmande av allt var kanske att den yngsta styrelsemedlemmen, som är 28 år och själv anställd på ett fackförbund, verkade ha ytterst vaga begrepp om hur arbetsmarknaden fungerar. Eller att anledningen till att man missar medlemmar bland yngre möjligen kan ha med att göra att man inte tar tillvara det engagemang som faktiskt finns bland ungdomar. Jag vet flera som gärna skulle jobba ideellt, men så länge facket bara går ut med att ”Facket är bra” istället för att förklara hur arbetsmarknaden och dess regler funkar, är det ju dött lopp. I synnerhet i dessa tider, med sociala medier i kombination med stigande arbetslöshet, finns ju stora möjligheter att nå ut. Om man vill. Om man kan. Och om man inte bara ser det hela som en gammaldags sändarmodell, där facket talar om för ungdomarna vad de bör tycka och göra. Vilket tyvärr verkar vara fallet. Man inser inte att det är minst lika viktigt för facket att lära sig något av ungdomarna som vice versa. Inte ens om man är i tjugoårsåldern och fast anställd där.

Jag tycker verkligen inte man kan klandra människor som tar avstånd från facket. Men där finns också goda krafter, som verkligen engagerar sig för bättre villkor för alla. Det är synd på så rara ärtor, att hela verket spolieras av inpiskade föreningsmänniskor med noll känsla för social kommunikation.

PS
Själv hade jag ett tag allvarliga planer på att ge begreppet Den svenska modellen en annan innebörd genom att göra en akademisk studie över Anita Ekberg, Maud Adams och Ann-Margreth. Bara för att ingen annan verkade inse vad begreppet The Swedish Model innebar utanför Sverige och bland människor som inte arbetar med arbetslivsfrågor. Men det var då det. Idag vore det att sparka på någon som är död.
DS

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s