perspektiv i enskede

Olle, 97.

Stockholm hade OS det året. Två år före första världskriget. Olle föddes i ett rum på bottenvåningen i ett hus som låg vid Klara Sjö. Nu är det sedan länge rivet tillsammans med de andra husen som låg där och ersatt av en motorväg som heter Klarastrandsleden. Men Olle har en oljemålning av hur det såg ut då. Den hänger på väggen. Huset var gult – Stockholmsgult – och hade tre våningar. Det fanns en liten brygga nere vid vattnet. Bryggargatan och Gamla Brogatan gick ända ner till sjön. ”Det är därför det heter Gamla Brogatan” berättar Olle. ”Den ledde till bron över till Kungsholmen innan de byggde Kungsbron”.

Ganska snart flyttade de upp till Gamla Bro. Där fick familjen en tvårumslägenhet med dass på gården. I kvarteren fanns kopparslagare, gjuterier, snickerier och andra hantverkare. På gården fanns stall med hästar som drog kärror. I närheten låg Oscarsteatern (den finns kvar!) och den stora centrala Saluhallen.

Olle minns hur man åkte ut till landet till släktingar för att få tag på mat under kriget. Det fanns en tullinspektion som noga granskade alla paket de hemkommande till stan hade med sig. Olles svärfar, som på den tiden bodde på Frejgatan, åkte ut till Marling i Uppland, där de hade bekanta. Därifrån fick han med sig stekfläsk. För att undgå inspektörerna och inte åka fast i någon kontroll, gick han av tåget vid Frescati på hemvägen och gick därifrån till Frejgatan. När han kom hem, kunde han inte hålla sig utan började genast steka fläsket. De bodde över gården, och när svärmor kom in på gården på väg hem från sitt kontorsarbete, kände hon doften. ”Den doften glömmer jag aldrig” sa hon efteråt. Grannarna kände den också, och undrade förstås var de hade fått tag på fläsk. Man kunde åka fast, och det gällde att vara försiktig.

Och det gick inte för sig att komma in på en tågperrong hursomhelst. På Centralstationen fick man lösa perrongbiljett om man ville vinka av. Livsmedelsinspektionen hade sina kontor intill på Vasagatan.

Olles dröm var att bli polis, som sin pappa. Pappan jagade brännvinssmugglare i skärgården och hörde till Klara polisdistrikt. Han dirigerade även trafiken i korsningen Kungsgatan/Vasagatan, dåtidens mest trafikerade korsning. Det fanns många industrier i närheten och det var viktigt att trafiken kunde flyta.

Men Olle var med om en olycka och blev av med ena ögat, så han fick inte bli polis. Fast vid andra världskrigets slutskede fick han ändå rycka in i armén. Han hamnade i Arvikatrakten, där de ”lekte krig” som Olle uttrycker det. Grävde skyttegravar och låtsades anfall. ”Inget av det hade hjälpt om de verkligen anfallit” säger Olle. Som tur var tog kriget slut efter bara några månader och han fick åka hem igen.

Olle gjorde karriär inom Ahlsell och avancerade till disponent. Han var ansvarig för både inköp och försäljning och minns embryot till datorer som kom på 50-talet. Eller om det nu var 60-talet. Hålkort var det iallafall. Det tog inte lång tid innan de var urmodiga och så fick de bytas ut mot modernare system.

Olle byggde också med egna händer ett hus i Långängen. Man fick lån från staten, så kallade egnahemslån. Det huset låg bara ett hus från där min mormor och morfar bodde. Sedan blev Olle omplacerad av Ahlsell och fick flytta till Härnösand. När han kom tillbaka till Stockholm, köpte han ett hus i Enskede. Och i Enskede har han hållit sig sedan dess.

Mormor och Olle hade träffats innan. På 20- och 30-talen, då mormor Gullan var servitris på Schumachers på Norrlandsgatan. Olle var förtjust i Gullan, men Gullan gifte sig så småningom med Stig. Dessförinnan var hon mycket omsusad och ute och dansade varje helg. Mormor var en riktig ärta. Olle satt på Ahlsells kontor mitt över och såg på Gullan när hon serverade. Han blev gift på sitt håll och fick med tiden två barn, en son och en dotter. Precis som Gullan fick med Stig.

Men så – när de båda var närmare 60 – dog först Olles fru och sedan Gullans man (min morfar). Då trodde mormor att livet var slut. Fast det var då det började! Olles och hennes liv tillsammans. I 33 år levde de ihop och de var mycket lyckliga. De reste till Kina, till Söderköping, till Roslagen. Och varje fredag köpte Olle en bukett blommor till mormor, för att visa att han älskade henne. Det blir 1716 buketter tillsammans, om jag räknat rätt.

Nu är Olle 97 år och alla han känner är döda. Utom en, tjugo år yngre, som började på Ahlsell när Olle var chef där. Mormor dog för sex år sedan. Innan dess var hon mycket sjuk. Olle hade vakat i flera dagar och jag sa åt honom att gå hem. Jag satt hos mormor och när jag kom hem ringde de och sa att hon var död. I början hade Olle svårt att förlåta mig detta, att mormor hade dött utan att han var med.

Det kan jag förstå. Jag älskar Olle, för han älskade min mormor. Och han är en så fin man!

Annonser

2 kommentarer

Filed under 1

2 responses to “perspektiv i enskede

  1. frans lugmair

    Mycket vackert skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s