Category Archives: tidningar

dagens charmoffensiv – Sverigebilden räddad!

Idag har Bildt varit intervjuad i stort sett överallt på grund av ”UD-Leaks” – en skämtsam benämning hos bland andra Studio Ett på de ”hittills hemligstämplade dokument” rörande Sovjetunionens upplösning som idag släpps av UD.

Citationstecknet skriver jag dit eftersom Lars Fredén och Dag Sebastian Ahlander (uppger DN) redan gett ut böcker där det viktigaste i UD:s material finns med.

”Hemligstämpeln” skulle varit kvar i 30 år till, om inte Bildt ryckt in i öppenhetens anda:

– Framför allt är det ett bidrag till historieskrivningen, säger Carl Bildt i Ekot , som i sin tur lånat klipp från telefonintervju gjord av Studio Ett.

Säkert är materialet intressant, även om släppet av det inte var alldeles oplanerat och på så sätt inte något ”Leaks” alls. God utdelning gav det dock – ”Sverige var det bäst informerade landet i världen, och detta är fortfarande ett område där vår analytiska kapacitet är stor”.

Tack och lov. Andas ut. Sverigebilden är räddad!

Lämna en kommentar

Filed under allmänt, radio, tidningar

long time no c (igen) – reflektioner kring jämställdhet i journalistiken

Det var längesen jag skrev något här (igen) och jag försöker förstå vad det beror på. Det är ju faktiskt inte ett dugg svårt att blogga, och jag har ju saker att berätta vill jag tro. Senaste tiden har varit full av arbete (skyller på det!) med ett otal artiklar om jämställdhetsintegrering (sug på det ordet:-).

Så jag sitter hela dagarna och ordbajsar sådant som ”kommundirektörsberedning” (ja, det är faktiskt ett begrepp inom svensk offentlig förvaltning, åtminstone lokalt) och ”konsekvensanalysverktyg” (mer allmänt spritt ordbajs över alla landets regionförbund, landsting och kommuner). På sätt och vis gör det mig lite beklämd å det stackars språkets vägnar. Det kan ju inte försvara sig när jag skriver så. Och det kan inte jag heller, för jag måste återge vad som sägs på ett korrekt sätt om inte de som pratar i artiklarna ska känna sig felciterade. I vissa lägen är det ganska svårt att göra läsning av det, iallafall om man vill tro att någon ska läsa det frivilligt. Men det kanske ingen gör, å andra sidan.

Tänk så mycket enklare – och roligare! – det var att skriva för Novellen eller VeckoRevyn eller Damernas Värld, tidningar som ett (ganska stort) antal människor gick och köpte i kiosken av alldeles egen fri vilja. För att de tyckte om att läsa vad som stod där och inget annat. Jag kanske alldeles borde byta spår och återvända till den baktalade, förhatliga, kommersialiserade, kolorerade – och kvinnodominerade! – veckopressen.

En reflektion apropå jämställdhet när det gäller press är att i stort sett alla den kvinnodominerade veckopressens innovationer (tekniskt – exempelvis off-set när det var nytt – och journalistiskt – exempelvis personporträttet – och fackmaterial sedan länge tagits över av den åtminstone dåförtiden mansdominerade kvällspressen (inredning, matlagning, mode, trender, kändisar etc). Faktiskt även av dagspress (alltså morgontidningar) när jag tänker efter. Och det är i takt med att know-how och medarbetare köpts över från den kvinnodominerade veckopressen till den mansdominerade dagspressen som statusen höjts för den typen av journalistik. Vad är riktigt trashy idag när hemma-hos-reportage sänds i varje TV-kanal? Bergis är det kvinnodominerat.

Lämna en kommentar

Filed under allmänt, tidningar, tv

på tiden det blev sagt

Författaren Unni Drougge och piratpartisten Johnny Olsson försöker i dagens Aftonbladet att lugna ner tonläget i fildelardebatten. Det var väl på tiden. Den pågående demoniseringen av fildelare gynnar varken saklig debatt eller kulturklimat. Tvärtom.

Som Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap uttrycker saken i dagens SvD: ”En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande.”

Tobias Brandels artikel i SvD tar upp problemen med den ökade kontrollen av hur medborgarna tar del av kultur – och därmed, vill jag tillägga, blir en politisk fråga.

Att Pirate Bay-rättegången blev politisk, konstaterar Lotta Gröning i dagens Aftonbladet. Hon tar också upp frågan om hur rättsystemet kolliderar med det allmänna rättsmedvetandet. ”Varken domen eller lagstiftningen har någon legitimitet bland en stor del av befolkningen” skriver Gröning. Hon menar också att ”gamla värderingar ställdes mot nya” i TPB-rättegången.

Det där sista håller jag inte med om. Tanken att dela med sig och handlingen att göra det är lika gammal som kulturen själv. Från muntligt traderade sägner vid lägerelden till bittorrent har mänskliga samhällen byggt på att kultur delas människor emellan.

Det är snarare underhållningsindustrin som står för den historiskt sett nya idén att tillgången till kultur ska vara begränsad och motivera övervakning.

Och på facebook ondgjorde sig advokaten Monique Wadstedt redan igårkväll: ”T.o.m. SVT, Godmorgon Sverige, låter pro-pirater framföra sina åsikter utan att balanseras av rättighetshavare. Varför?”

Som ”rättighetshavare” (vilket väl för övrigt alla människor är? Menar Monique kanske copyrightägare?) kan jag bara säga att Wadsteds ansträngningar såhär långt inte hjälpt mig ett dugg när det gäller upphovsrättsintrång i mina verk. Men det beror väl förmodligen – och endast – på att jag inte har kontrakt med något skivbolag (som i regel tar runt 90 procent av royaltyn)?

Kan inte låta bli att citera en över 20 år gammal Dexy Midnight Runners parafras på en känd reggaehit:

I shot my manager, because he used to steal my royalties.
Hey recordcompany!! Wanna have a hit like Bob Marley!!!

Lämna en kommentar

Filed under allmänt, text och musik, tidningar

upphovsrätt i fokus

I den här artikeln i Fokus sammanfattar Lars Ilshammar läget i upphovsrättsdebatten. I samma tidning skriver Anders Persson om spelet bakom de parlementariska Ipred-kulisserna i Stockholm och Bryssel.

Och i förra veckan diskuterades det upphovsrätt på Publicistklubben under Ulrika Knutssons ledning – en debatt som blev intressantare än många andra PK-debatter. Se den på Isobel Hadley-Kamptz blogg (hon deltog själv i debatten).

Jag kan inte låta bli att tänka att debatten handlar om (minst) två skilda saker. Det ena – som alltid varit en hjärtefråga – är att skydda sitt material från otillbörligt utnyttjande. Redan innan internet var det ett problem med företag som stjäl artiklar.

Ett exempel är det försäkringsbolag som publicerade mina och andras artiklar under sin ”nyhetstjänst”, något som ingen av oss som medverkade där vare sig visste om eller hade fått betalt för

Ett färskare exempel är Ifpi, som stal en artikel från Computer Sweden rakt av och publicerade den som om det hade varit deras egen.

I fall som dessa blir man såklart förbannad. Företag och organisationer som vill låna trovärdighet från journalister för sin marknadsföring ska både be om tillstånd och – om de får ett sådant – betala dyrt !!!

En annan sida av saken är privatpersoner som ideellt och utan vinstintresse lägger ut grejer. Jag har jättesvårt att bli arg för att någon suttit och knappat in grejer jag skrev för tidningen Z på 80-talet. Snarare blir jag rörd och glad!!! Att skicka en faktura för något sådant känns ganska avlägset.

Ipred gör det inte svårare för företag att sno artiklar, och är därför ganska värdelös som lag när det gäller att skydda min upphovsrätt (den jag lever av). Däremot underlättar Ipred för den som vill sätta dit privatpersoner som delar med sig till andra privatpersoner. Jag funderar på att starta ett skivbolag. Då skulle jag kunna få ut uppgifter om enskilda datoranvändare. Dessa uppgifter (inkomst, adress, familjeförhållanden o s v) skulle i sin tur kunna användas – om jag vore kriminell – som utpressning (om du inte betalar, så…). Så enkelt! Kreativa kriminella är glada över Ipred, skulle jag gissa.

1 kommentar

Filed under allmänt, text och musik, tidningar

magasinet camino

För ett tag sen hittade jag magasinet Camino i hyllan hos min lokale tidningshandlare. Camino marknadsför sig som ”Sveriges första och bredaste magasin för en hållbar livsstil”. Ekologiskt, Energismart och Fair Trade står i versaler på omslaget, som har rubriker som ”Lyxigt med tid”, ”Schyst sparande” och ”Energismart städning”.

Se där en redaktionell idé i tiden, tänkte jag och slog till. En hållbar livsstil vill vi väl alla ha och varför inte försöka göra det lite mer lustbetonat? Miljömedvetenhet kan inte bara handla om dåligt samvete och sopsortering. Camino ser ut som en vanlig veckotidning/modemagasin som vänder sig till kvinnor. Komplett med modereportage och pryltips och välsminkad modell på omslaget.

Styrkan i innehållet är länktipsen till olika sajter på nätet. De trycks dock i väldigt tunna sans-serifer, och kan vara svåra att uttyda rent grafiskt. Det är överhuvudtaget ett problem – tycker jag – när man använder sans-serifer i tryck. Gör man det dessutom i storlekar som åtta punkter (vilket kan funka på en datorsskärm) underlättas inte läsning. Något annat som minskar läsbarheten är de stora textsjoken, utan vare sig mellanrubriker, luft eller markerade anfanger. Camino kräver mycket av sina läsare. Det gäller att vara störtintresserad och uthållig för att plöja sig igenom texterna.

Texterna ja. Tyvärr är det inte någon genomgående hög kvalitet på dessa. Vissa texter håller, andra inte. Ett reportage om tidssociologen Jörgen Larsson fångar åtminstone inte mig. Vi får inte reda på annat än det vanliga (”förut satt jag fast i ekorrhjulet, men nu är jag lycklig för jag jobbar mindre, ta vara på dagen och njut av livet”). Hur många gånger har vi inte läst liknande uttalanden? Så många gånger att det börjar låta som floskler. Det hade ju varit intressant att höra vad just en ”tidssociolog” kommit fram till i sin forskning i detta sammanhang?

Eller – om man nu tycker att forskning är för krångligt och vill åstadkomma något inspirerande och lättläst: lägga ner mer möda på att fånga läsaren och höja den stilistiska ribban?

Jätteirriterande att inte få veta vem som är vem på bilderna. Om det nu är så att vi förväntas intressera oss för Jörgen personligen, vill vi ju gärna veta mer om hur han har det. Men vem han åker båt med får vi tillexempel inte veta, bara se att han gör det med några personer. Kanske har man eftersträvat en mer ”konstnärlig” utformning på just de här sidorna?

Samtidigt är matuppslagen väldigt traditionellt utformade. De ser ut som hämtade ur ICA-kuriren.

Prylplocket Husligt (under vinjetten Tekniskt) är utplockade produkter som man ogenerat gör redaktionell textreklam för (likadant under vinjetten Sunt på sidan 19). Det framgår inte varför just dessa produkter valts ut – annat än att det ingressen sägs att de är ”miljösmarta” – och framförallt inte vad de kostar, om de är testade någonstans eller vad som gör just de här produkterna mer miljösmarta än andra. Att man publicerar en faksimil av EU:märkningen gör det inte enklare för läsaren att förstå – ingenstans i texten sägs att just dessa produkter är A+++-märkta eller förklaras vad det isåfall innebär. En bildtext i fem punkter(?) ger den knapphändiga upplysningen att produkten fått betyg A på tvättning, sköljning och torkning. Det är förvirrande information, eftersom det i omedelbar anslutning till denna bildtext är en bild på ett kylskåp (och ovanför en dammsugare, men de kanske också kan skölja och torka?).

Annars är innehållet den vanliga mixen av matrecept, modereportage, resetips och designtips. Kanske hade jag för höga förväntningar, för man skulle ju kunna tänka sig att här fanns ett redaktionellt nytänk. Men allt ser ut precis som vanligt. Med skillnaden att det påpekas att man kan åka tåg och båt till England istället för flyg och att caféerna man tipsar om (s 63) serverar veganbullar.

Camino är bättre på nätet än på papper!

Lämna en kommentar

Filed under tidningar